Martinson songs

About these recordings


These recordings of songs on poetry by swedish author Harry Martinson come mainly from a concert 2004 in Stenhammarsalen, the chambermusic arena of Gothenburg Konserthus.

Amy Elizabeth Wheeler, soprano
John Kinell, barytone
Per Enoksson, violin
Jan Lindahl, violin
Karin Claesson, viola
Grzegorz Wybraniec, violoncell
Erik Risberg, piano
Masayo Matsuo, harp

No 1, 5 and 8 are recordings made by Amy E Wheeler with Daniel Linden, piano. The final song, no 13, features Amy with Jessica Breitlow, harp.

Martinson

songs

 

Harry Martinson

Harry Martinson-sällskapet

Info in english

Brevet

Blåste ett brev för vinden fram
genom en natt så öde.
Brevet kom från de dödas land,
skrivet av en av de döde.

Vitt det lyste i öde natt,
for med slumpens vindar;
lutade än mot tuvor av ljung,
än mot spjälor och grindar.

Brevet bar stämpel av Hades natt,
inuti låg en hälsning:
kunde jag leva en dag med dig
skulle jag kalla det frälsning

Noshörningen

Jag var som grå granit.
Jag var född till att vara ett jättesvin
med pansarläder och två noshorn
vid Pjonka Vabanda.

Jag åt färskgräs, vattenbambuskott
och flodmusslor.
Rusade mot alla som kom,
som ett lokomotiv.
De skrek på skämt: se ett savannernas lokomotiv!
Jag dödade dem i pansarskräck, i pansarrädsla.
Jag visste inte vad lokomotiv var
men jag förstod att jag måste vara ett lokomotiv.
Lokomotivet vid Pjonka Vabanda.

Rusade mot dem vid Ptjom banna
där flamingos vinkade bort flugorna
som stickande besökte mina små ögon.
Rusade mot dem vid Djam Bvabamu
där skallen av en oryxantilop
borrar sitt korkskruvshorn i jorden.
Rusade mot dem vid Njamkan ganza
där gyttjan pöser ur floden som ur beckkällor.

Rusade mot dem med hela
min blytunga kropps block, min genomhårda, digra
pansarfetma:
tog dem på pannhjälmen,
- deras skrik stack som spjut i mina öron -
tog dem på min näsrots grova
dödskliande yxa.
klöv dem med min vassa klippas tunga hugg
-fylld av skräck för dem!
Ja, fylld av skräck för dem!
Vid Ptjom Banna!
Vid Djam Bvabamu!
Vid Njamkan ganza!

Gudinnan av hyn

Vad skall hon heta,kvinnan där på stranden?
Hon som är offer för sin egen skönhet,
och för smickrets gyllene spindelväv.
Kanske Gudinnan av hyn.

När hon visat sig för sina tillbedjare
går hon hem till sitt altare spegeln,
för att tillbedja sig själv i hyvårdens tempel.

Genvägen tar hon över kyrkogården.
Där kan hon i förbifarten spegla sig i helfigur
i blanka vårdar.

Nyttans känslovärld

Bort drevs det äldre lidandet, den äldre plågan.
Från åkerns oxe lyfte man hans ok.
Men strax därefter tog man även oxen.

Så går det till när nyttans hand befriar.
I landets bygder finns nu inga ok,
men heller ingen oxe.

Rast

Tyst ställde sig skogen kring tjärnen att sova
och vindarna dröjde en stund för att vila
och skogsduvan väntade än med sin dova
och kolnande sång som får kåren att ila.

Det var i den lyckliga timmen då ingen
som rastar sitt sinne i ljusnande lundar
har någonting otalt med tiden och tingen
men glömmer de dagar och tider som stundar.

Kväll i inlandet

Tyst gåtan speglas.
den spinner afton i stillnad säv.
här finns en skirhet som ingen märker
i gräsets väv.

Tyst boskap stirrar med gröna ögon.
den vandrar kvällslugn till vattnet ned.
och insjön håller till alla munnar
sin jättesked.


Dusk in the Country

The riddle silently sees its image. It spins evening
among the motionless reeds.
There is a frailty no one notices
there, in the web of grass.

Silent cattle stare with green eyes.
They mosey in evening calm down to the water.
And the lake holds its immense spoon
up to all the mouths.

Translation by Robert Bly

Länge sen

En sommarsöndag länge sen
när drängen skulle vattna
de grå ardennerdjuren
han satte sig mot stammen
av hagens höga lind.
Då kom det plötsligt till hans grind
en häst med vita vingar.

Och drängen visste vad det var
att det var slut på livets dar.
Han tog sig hårt mot hjärtat
och allt blev evig söndag
där under björk och lind.
Han lade tungt sin ena kind
mot gröna sommarmarken.
I vinden slog en grind.

Stunden

En stund av lycka satt vi tyst
och såg på fjärilarnas dans.
Med gula fanor svängde de
i solens högtidsglans.

Vi tänkte: det blir skönt en gång
att minnas varje sådan stund
när stunder utav annat slag
har hunnit hopa sig till år
en gång när alla sting som ges
ha vuxit ut till sår.

Den saktmodige

Folk hetsade mot kvarngubben
för mossan på hans kvarnhjul.
De kallade den en förfallets grönska.

Kvarngubben lät dem hållas.
Han tänkte: snart vilar jag ändå i graven.
och varje släktled har sin egen mossa
som det till slut dock finner lönlöst att försvara, liksom jag,
ty varje nytt släkted börjar sin bana
med blindhet bakåt och varglik lystnad framåt,
och slutar sin bana med längtan bakåt där livet var
och med hatet vänt framåt där döden är.
Annars kunde han ha sagt dem
att mossa på ett kvarnhjul av trä
är bra mot gistning och uttorkning.

Så enkelt kan det förhålla sig
med allt om vilket man i sin tystnad vet något.
men om vilket man finner det vara lönlöst att tala.

Ett alldeles mossfritt och kalt vattenhjul
torkar fortare sönder om sommaren.

Samtal i skymning

Var blev kvinnan av
som rodde i duvblå blus,
och bomullskjolen av vallmo.

Åter kom hon i tjärad eka
svartklädd som änka.
Tretti år har gått,sade hon,
min ungdoms dagar
slutade brått en natt.
Driften som följer med livet
slet loss ett stycke också ur hjärtat.
Tigandet härdade ut
tills det skrek mot sitt tak.
Hatet är gammal bekant
i kärlekens lundar.


Ollonborrarna

Sommarkvällens himmel är som en vacker ögonvita.
Dovt dra ollonborrarna
med långa brummanden förbi.

När någon gång de landa
ser du deras gammalmodigt underliga prakt,
täckvingarnas dämpade gröngyllne glans
som av indisk mässing.


Juninatten

Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln
eller vacklande på vågor
som långt innan de ha mörknat
spegla morgonsolens lågor.

Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.

Svårmodet

Svårmodet plockar på myren sin glänsande tuvull.
Slav under drömmen nynnar det en slavsång
på svårmodets egna plantager.

Frågar du med menande min vad som odlas därute,
får du det svar du aldrig vill ha:

vemod och svårmod nöter inte på glädjen
och förgrovar ingen sorg.

Svårmod och vemod är värdesinnen.